langstroem

Även att man måste börja gråta för att få herr sambo att lyssna på en... Annars när jag tar upp saker så är jag fjollig och löjig och gud vet vad... Den här gången blev jag så irriterad så jag började gråta. Sedan berättade jag att jag inte längre känner att vi pratar med varandra, att jag känner mig ensam och att jag känner att jag inte längre räcker till. Han har typ inte varit hemma någonting den här veckan och idag när dom skulle flytta stugan så frågade han inte ens om jag ville följa eller någonting... Har han något bekymmer så ringer han mor sin direkt och berättar sedan vad hon tycker att han ska göra åt saken även fast han inte ens berättat eller nämnt något för mig... Vilken typ va?! Nu känns det bättre i alla fall, men i ren ilska och protest och panik så har jag dammtorkat och bytt gardiner i både lill-rummet och sovrummet. Får se vad han tycker när han vaknar.
Ikväll ska han se på hockey så det blir nog inte så mycket till att umgås då heller... Funderar på om jag ska hälsa på någon istället. Annars sitter vi ju bara i samma rum, men pratar inte med varandra och så sprätter jag och djuren till när ett glädjevrål kommer från hans mun. Får se hur jag gör.