Brevet...
Jag hade flyttat till en lägenhet i Östersund tillsammans med Lillasyster och TP. Det skulle bli hur roligt som helst och jag var jättenöjd med mitt val. Även fast jag hade lämnat Magnus kvar i Hede med våra tvillingar (hmm...??). Hur som helst så hade vi i alla fall gjort i ordning rummen och jag skulle precis till att hänga upp gardiner när dörren slogs ner och in kommer ja, säkert 20 män i striduniformer med vapen och handgranater. Först tog dom Lillasyster. Dom ställde en massa frågor. Sen delade dom på oss och vi fick se hur hela lägenheten och förrådet försvann och saker med dem också. TP var högt eftertraktad av männen eftersom hon var en väldigt smart vetenskapskvinna.
Efter en stund fick vi reda på att vi skulle få träffa våra föräldrar eller andra hälfter en sista gång, men det var bara för att få lämna avskedsbrevet som vi fick sitta ner och skriva var och en, men i samma rum.
Det var då jag vaknade eller ja, jag vet inte om jag var vaken eller inte för jag grät, men jag kunde inte få hjärnan att sluta tänka på brevet och på vad jag skulle ha skrivit. Det var så hemskt! Jag har aldrig mått så dåligt och jag trodde ju faktiskt att jag skulle dö! Så här blev brevet som jag tänkte det:
Hej mamma!
När du läser det här så har jag troligtvis redan dött. Jag vet inte varför, men jag och ni får tänka att det var min tid som var kommen nu.
Jag vill att du hälsar familjen att jag älskar er alla lika mycket. Jag kommer att sakna er, men å andra sidan så ska jag hälsa pappa att ni tänker på honom varje dag. Gråt inte är du snäll. Fortsätt att vara lycklig, det vill jag att ni ska vara!
Hälsa Lillasysters familj att hon och jag har kommit fram till Nangijala nu! Vi får vara tillsammans för alltid, bästa vänner för evigt... Jag älskar dom också, det gör jag, min extrafamilj.
Hälsa TP's föräldrar att jag är väldigt glad över få ha lärt känna deras dotter! En mer jordnära människa var det längesedan jag träffade. Modig, generös, givmild och snäll det är bara några ord.... Hon var en hel människa...
Nu måste jag gå mamma.
Det är min tur nu.
Jag hoppas att ni inte glömmer bort mig, men framför allt inte glömmer bort er själva! Det är viktigt!
Jag älskar er<3
Linnéa
Jag har fortfarande svårt att tro att det var en dröm...
Efter en stund fick vi reda på att vi skulle få träffa våra föräldrar eller andra hälfter en sista gång, men det var bara för att få lämna avskedsbrevet som vi fick sitta ner och skriva var och en, men i samma rum.
Det var då jag vaknade eller ja, jag vet inte om jag var vaken eller inte för jag grät, men jag kunde inte få hjärnan att sluta tänka på brevet och på vad jag skulle ha skrivit. Det var så hemskt! Jag har aldrig mått så dåligt och jag trodde ju faktiskt att jag skulle dö! Så här blev brevet som jag tänkte det:
Hej mamma!
När du läser det här så har jag troligtvis redan dött. Jag vet inte varför, men jag och ni får tänka att det var min tid som var kommen nu.
Jag vill att du hälsar familjen att jag älskar er alla lika mycket. Jag kommer att sakna er, men å andra sidan så ska jag hälsa pappa att ni tänker på honom varje dag. Gråt inte är du snäll. Fortsätt att vara lycklig, det vill jag att ni ska vara!
Hälsa Lillasysters familj att hon och jag har kommit fram till Nangijala nu! Vi får vara tillsammans för alltid, bästa vänner för evigt... Jag älskar dom också, det gör jag, min extrafamilj.
Hälsa TP's föräldrar att jag är väldigt glad över få ha lärt känna deras dotter! En mer jordnära människa var det längesedan jag träffade. Modig, generös, givmild och snäll det är bara några ord.... Hon var en hel människa...
Nu måste jag gå mamma.
Det är min tur nu.
Jag hoppas att ni inte glömmer bort mig, men framför allt inte glömmer bort er själva! Det är viktigt!
Jag älskar er<3
Linnéa
Jag har fortfarande svårt att tro att det var en dröm...
Kommentarer
Postat av: Emelie Sundin
Hallå, jag fattar ingenting? Vad är det som har hänt egentligen? Blir ju orolig. =/
Postat av: Linnea
usch vilken hemsk dröm! :/
Postat av: C
Undrar om det var mardrömmarnas natt i natt. Jag drömde oxå en mardröm och vaknade gråtande. Sara hade oxå drömt mardröm... Puss på dig iaf!
Postat av: Storasyster 2
Usch..Nu gråter jag när jag läst " det där brevet".
Trackback
