langstroem

Bosse och Barbro Långström åkte i sin lilla bil till Östersund för att göra en koll på Barbros mage. Bebisen har nämligen bestämt sig för att stanna ett litet tag längre än beräknat. Just nu har det gått två dagar.
När de kommer till rondellen i Brunflo händer det.... *PANG*
Någon har kört på dom bakifrån!!!
Bosse och Barbro mår bra, men Bosse ser att den andre föraren blöder från huvudet, så han går dit för att hjälpa till. Då kör föraren iväg i chocktillstånd. Hmm... tänkte Bosse... Det är väl bara att fortsätta då, så ringer vi polisen på vägen.

Väl framme på sjukhuset får sköterskan reda på vad som har hänt och börjar undersöka Barbros mage och Barbro själv i övrigt. Sköterskan ser att bebisens hjärtrytm börjar att sakta ner. Det där är inte bra! tänker hon.
Barbro får veta att dom tänker sätta igång henne inför födsel, och det nu!
Okej, tänker Barbro, Jag har fött fyra förut varav en i en taxi så detta ska nog gå bra.
Barbro får krysta och Bosse tittar på och stöttar henne så gott det går.
När bebisen väl är ute så ser sköterskorna att bebisen är blå/lila, inte rosa... Hon tillkallar läkare så fort som möjligt för det verkar vara illa ute med den lilla. Läkaren kommer in och tar fort som ögat navelsträngen från halsen, över huvudet och bort från bebisen. Han tar med sig bebisen bort från Barbro och Bosse, som för övrigt inte förstår vad det riktigt är som händer, och börjar göra härt-lugn-räddning på den lilla.
Plötsligt kommer det! Skriket som alla väntat på! Den lever! 3750g, 47cm och flicka.

Nu är Barbro och Bosse lyckliga föräldrar. Bosse för andra gången och Barbro för femte.
Dagarna går och allting verkar vara bra. Förutom en sak.
Läkaren dyker upp allt oftare och tar en massa prover på den lilla utan att tala om för varken Bosse eller Barbro vad proverna är till för.
När fler läkare börjar dyka upp för att titta på bebisen blir Barbro orolig och lite arg över att dom inte talar om för henne vad det är som händer. Hon rycker journalen från läkaren och ser att han och hans kollegor är 99% säkra på att barnet är Mongolid. Barbro svimmar nästan, men säger sen att Ser ni doktorer där, det tror baske mig inte jag! Så nu får ni ta och göra om några prover här minnsann! Sagt och gjort, läkaren tar fler prover, men det visar negativt på sjukdomen i fråga.
Barbro hade rätt, läkarna hade fel!

När de båda stolta föräldrarna äntligen har hunnit samla ihop sig och börjat njuta av föräldraskapet med ett friskt litet flickebarn igen så sker det något väldigt oväntat. Barnet försvinner. Det dör inte, men det försvinner... Sjuksköterskorna letar överallt, Bosse och Barbro letar överallt, men ingen hittar flickebarnet... Till slut är det någon som ropar: Hon är här! Jag har hittat henne! Bosse och Barbro springer dit och ser att det är en av sköterskorna som håller i henne. Barbro sträcker ut armarna för att ta emot sitt kära lilla barn. Du får henne inte! säger sköterskan Det är mitt barn, ingen annans! Det är mitt! Ser ni inte hur lik hon är mig, sin mor? Bosse och Barbro vet inte riktigt vad dom ska göra... Men på något sätt så lyckas dom faktiskt få med sig sitt barn hem, får döpa det till Signe Linnéa Emilia Långström och få se henne växa upp.
Idag är hon mirakulöst 20 år fyllda. Mirakulöst när man tänker tillbaka på tiden då allt detta hände, för det är ingenting som hon har hittat på inte. Barbro gratulerar Linnéa med blommor och presenter och Bosse skänker den varmaste av kärlek till sitt lilla barn.

20 år har jag klarat av. Det trodde jag baske mig inte!