langstroem

Idag har jag lekt ännu mer veterinär då jag försökt att få bort alla de små varbildningar som etsat sig fast i pälsen på Kerstin...
Såret är mindre nu, inte jättemycket mindre, men framtiden ser ljus ut, även om det kommer att ta lång tid...
Hoppas bara att hon slipper den där struten/tratten på huvudet nästa måndag och att såret är så pass stängt då så hon får träffa sin kärre bror, sin "storasyster" och det nya tillskottet i familjen.

Känns så tungt att gå ut genom dörren varje gång man varit dit och klappat på henne eller gett henne medicin eller tvättat såret.
Man ser två stora ögon som längtande tittar ut genom dörröppningen och så hör man det pirrande spinnet från henne och det skär i hjärtat varje gång.
Det gäller att intala sig själv att det är för hennes bästa och sedan försöka sända lver den energin till henne!

Nej, ibland är livet kämpigt...